Jag har en terapeut främst för att jag inte har vänner att prata med

Först var jag rädd för att erkänna att jag nyligen började se en terapeut, men jag har insåg att jag inte borde vara. Här är min erfarenhet av behandling och varför det har varit så fördelaktigt för mig att få någon att prata med.

Det finns fortfarande en stigma kring dem som söker psykisk behandling. Många som ser en terapeut känner sig generad för att vara öppen för det av rädsla för att bli dömd, inklusive mig. Enligt den amerikanska psykologiska föreningen tror endast 25% av personer med psykiska problem att andra är sympatiska. Jag hoppas att det kommer mer att bidra till att förbättra människors attityder gentemot dem som söker behandling. Vi är också folk, och de flesta av oss är faktiskt ganska vanliga. De flesta skulle inte ens kunna gissa vem som har en terapeut och vem som inte gör det.

Jag gick till terapi för att behandla min ångest. Det finns många olika anledningar att folk söker professionell hjälp. Jag hittade en psykisk rådgivare eftersom min ångest blev out of control efter att jag började ha barn och det påverkade min förmåga att fungera. Till exempel var jag så rädd för något dåligt att hända med mina barn att ibland skulle jag inte ens vilja lämna huset. Ingenting jag försökte minskar min ångest, så jag visste att jag behövde vägledning från en professionell.

Då blev terapi mer om att ha någon att prata med. Min ångest är under kontroll nu, men jag fortsätter att gå till sessioner eftersom det är trevligt att ha någon som är opartisk som jag kan venta till. Min rådgivare berättar om jag är galen eller inte och hjälper mig att hantera livsstressorer på en hälsosam sätt. Vänner kan också göra det här, men när jag blir äldre har jag mindre och mindre nära vänner, särskilt ingen som jag kan prata med om allvarliga saker som min mentala hälsa.

Jag säger inte att en terapeut kan ersätta kompisar helt. Vänner är uppenbarligen fortfarande viktiga att ha. Min rådgivare säger till och med att jag försöker göra mer av dem. Jag har mycket - den svåra delen blir nära dem. Av någon anledning är det så svårt för närvarande att ansluta på en djupare nivå med någon annan. Det var så mycket lättare när jag var yngre, men nu verkar det nästan omöjligt.

Livet blir i vägen för att utveckla nära vänskap. Jag tror att vuxna blir så upptagna med sina egna liv att de inte kan spendera så mycket tid med vänner som de kunde när de var yngre. De flesta människor är inriktade på sitt ansvar, karriärer eller familjer och allt annat måste komma andra. Det är sant för mig, trots att jag gör så mycket ansträngning som möjligt med mina vänner. Att ha en terapeut är ett bra sätt för mig att komplettera den del av mitt liv som saknar lite.

Kanske är det ledsen, men min psykiatriska rådgivare har blivit en vän på ett sätt. Jag vet att hon inte är min vän eftersom hon får betalt för det. Men att prata med henne ger mig samma resultat som att prata med en erfaren vän skulle. Hon är någon som lyssnar på mig, vet rätt saker att säga, och ger mig användbara råd för att hantera stress. Vanliga vänner kan inte alltid göra det så, på vissa sätt hjälper hon mig mer än en vän kunde.

Vänner kan vara dömande och själviska. Terapeuter bedömer inte dig (eller är bra att gömma sig), medan vänner tenderar att reagera på ohjälpliga sätt ibland. De flesta vänner gör sitt bästa, men ibland vet de inte alltid rätt saker att säga. De kan också vara själviska, kanske inte bryr sig om dina problem, och vill bara prata om sig själva. Terapeuter pratar inte om sig själva under sessionerna. De är också utbildade i hur man pratar med människor och vägleder dem genom svåra situationer. Min rådgivare hjälper mig att se saker från en mer rationell synvinkel och att svara på svåra tider på bästa sätt. Vänner är vanligtvis inte lika bra på det.

Jag är så glad att jag började se någon och jag önskar att jag hade gjort det tidigare. Jag har lärt mig att hantera min stress och ångest genom mitt förhållande till min terapeut. Hon har hjälpt mig att få den delen av mig själv under kontroll. Men det faktum att hon är någon jag kan prata med som en vän har varit en livräddare mer än någonting.

Jag kände mig skäms över att se en terapeut, men inte längre. Jag ville inte att folk skulle tro att jag var mentalt instabil. Det är också lite pinsamt att erkänna att en del av anledningen till att jag ser någon är att jag inte har några nära vänner. Ändå har jag insett att jag inte bryr mig om vad andra tycker. Människor som jag borde vara mer öppna om våra kampar så att psykisk behandling kommer att bli mindre tabu. Det bör anses vara normalt.