Nu när jag bor med min pojkvän känner jag mig mer som sin mamma än hans flickvän

När jag flyttade in med min pojkvän, visade jag oss sänka lyckligt till hemlig lycka. Vi skulle laga mat tillsammans, dela upp sysslorna jämnt och skapa ett utrymme vi båda älskade komma hem till i slutet av natten. Tyvärr har hela motsatsen hänt och jag verkar ha gått från att vara sin flickvän till sin mamma. WTF?

Han tror att betala hälften av hyran är tillräckligt för ett bidrag. Båda våra namn är hyrda och vi delar våra månatliga hyreskostnader 50/50. Det är en början när du delar ett hem med en partner men det är verkligen inte slutet på diskussionen. För min pojkvän är det dock det. Han tror att han betalar för hälften av vårt hus så att det är tillräckligt och han är borta i kroken för att den faktiska underhållet ska ske.

Om jag inte lagar mat äter vi inte (eller får vi takeout). Vi arbetar båda på heltid och ibland kommer vi hemma känna sig utmattad och bara vill grilla på soffan. Det händer med alla så ingen nyans där. Men medan jag försöker att äta bra och lyckas komma in i köket för att laga minst 3-4 nätter i veckan, gör min pojkvän inte samma ansträngning. Om jag inte gör något för att laga mat på oss, äter vi inte heller (han har ett skåp fullt med chips och skräpmat som han kommer att munch på istället) eller om jag faktiskt nämna att jag blir hungrig , föreslår han att vi beställer en pizza. Det är okej ibland, men han har aldrig en gång erbjudit sig att ta av sig sin rumpa och laga oss en måltid.

Han tvättar aldrig disk. När jag är den som lagar mat för oss, verkar det som om en rättvis kompromiss skulle vara att han gjorde disken, eller hur? Tydligen inte till honom. Jag har bokstavligen gått för att ta en dusch och slappna av i sovrummet ibland på kvällen och vaknade nästa morgon till en diskbänk full av smutsiga rätter - för att inte tala om mer av hans staplade upp från alla hans sena kvällsmat.

Han har nerver att fråga mig varför hans kläder inte har tvättats. Jag har inget emot att kasta båda våra smutsiga tvättar i tvättmaskinen när jag gör en belastning, speciellt om han faktiskt får sina saker i hämmen, men när han lämnar den ljuger överallt och jag fortsätter och tvättar min egen kläder, han blir irriterad att jag inte har gått för att samla sina saker och såg till att det var rent också. Du vet, för att han är ett barn som inte kan gå sina smutsiga kläder till tvättmaskinen.

Jag har bokstavligen sett honom titta på den överflödande papperskorgen och gå bort. Vi bor i en lägenhetsbyggnad som har en soptunnel bokstavligen rätt runt hörnet. Jag tar ofta papperskorgen när jag ser påsen blir full men jag tror inte att min pojkvän någonsin har gjort det. Jag har bokstavligen sett honom titta rakt på den överfyllda påsen och bara shruggar och går bort. Han stör inte alls av det, även när det börjar luktas. Bra, jag antar att jag tar hand om det också ...

Han blir defensiv när jag blir arg. När jag faktiskt nämna till honom att det skulle vara trevligt att få lite hjälp runt huset, blir han pissad och verkar som om jag är orimlig. Om jag bara berättade för honom vad jag ville att han skulle göra skulle han göra det, men det gör jag inte så det är självklart att han inte kan klättra in som en vanlig vuxen som också bor där.

Han förväntar mig att berätta för honom vad han ska göra. När vi har haft argument om hans brist på bidrag till vårt hus, vände han sig bokstavligen och sa att jag skulle skriva honom en lista med sysslor att göra så att han vet vad som behöver göras. Öh va? Har han inte ögon? Varför borde jag bokstavligen berätta för honom att han slutar att vara en lat ryck och börja kasta in på att hålla vår plats ren och städad? Jag känner att jag tar galen piller!

Han verkar som ett hjälplöst barn. Min pojkvän och jag var tillsammans i två år innan vi flyttade ihop och jag svär att jag aldrig såg några tecken på detta beteende innan vi delade en plats. Han bodde med ett par killar vänner och säkert, deras plats var rörigt från tid till annan, men jag antog att han hjälpte med att räta upp när det behövde göra. Jag trodde aldrig att jag skulle börja känna sig mer som sin mor än hans flickvän och jag vet inte hur mycket längre jag kan ta det.