Jag har sett mig så länge att lyckan skrämmar mig

Jag har gått igenom mycket tuffa tider och besvikelser, men livet är bättre nu. Att målen jag har är uppnåliga, mitt jobb är bra och jag har ett utmärkt förhållande till mig själv - men jag är fortfarande inte glad. Det är inte så att jag aldrig är nöjd eller otålig för alla fantastiska saker i mitt liv, det beror på att jag verkligen är rädd för att jag ska vara lycklig.

Ju mer jag har desto mer kan jag förlora. Så länge sakerna går bra i mitt liv finns det alltid en chans att saker kan gå hemskt fel. Om jag lyckas nå alla de saker jag någonsin har velat så kan jag förlora allt lika lätt och det skrämmar mig. Det är lättare att bara bosätta sig och veta att om jag inte har blivit det bästa av allt, kan jag inte heller få det värsta.

Om jag förväntar mig det värsta, blir det lättare att hantera när det händer. Om jag aldrig låter mig bli för glad, då när de värsta träffar det blir mer som en "om tid" -reaktion i motsats till en "Jag kan inte tro det här händer." Jag vill inte vara någon som är oförmögen att verkligen leva i dagens lycka, men ibland kan jag inte hjälpa mig själv.

Jag ständigt ifrågasätter mitt liv. Så fort bra saker händer, undrar jag mig själv om det är vad jag vill ha. Det är som att jag behåller den mediokra existensen som jag alltid har haft så att jag aldrig behöver känna så här är det. Det är alltid bra att sikta högre och högre, men rädsla kan vara en riktig tik när det gäller att nå stjärnorna. När jag ständigt ifrågasätter om situationen jag befinner mig fortfarande är bosatt, behöver jag inte tänka på att gå för något annat.

Att vara van med medelmått är en krycka. Det är ganska klart att jag är rädd för lycka eftersom jag inte är van vid det, så istället för att låta mig verkligen gå för de saker som ska uppfylla mig använder jag samma tankegång som jag alltid har använt så att jag kan alltid ha den säkerhetsfilten. Jag vill inte tillåta något dåligt att hända med mig och jag känner som om jag har kontroll över det genom att fortsätta att känna som om saker inte är så bra att börja med.

Jag är konditionerad att vara missnöjd. På grund av det liv jag har haft, är olycklig ett slags ingreppat personlighetsdrag. Jag känner mig lycka, men när jag gör det väntar jag på att den andra skon ska släppa. På grund av detta kan jag aldrig riktigt låta mig känna mig upphetsad, för i min tur kommer katastrofen alltid att vara som följer.

Medioker var aldrig fantastisk, men det var inte förödande heller. Efter att ha gått igenom några riktigt svåra tider i det förflutna lyckades det bara vara en frisk luft att vara i bara oskäliga "bla" situationer. Nu när jag har blivit sedd för mindre än fantastisk hela tiden, är jag rädd att gå för mer eftersom jag vet hur dåliga saker verkligen kan bli. Det är nästan som om jag känner mig som om det går mer, kommer det utan tvivel att göra saker värre.

Det är lättare. Att stanna i min komfortzon, det vill säga lösa mig för det jag redan har, är lättare än att försöka gå för guld och göra mitt liv så mycket bättre. Misslyckande är vanligtvis inte ett alternativ när det gäller vad jag vill ha, så om jag inte tror att jag ska lyckas, försöker jag inte. Problemet med detta är dock att om jag inte lämnar mitten, kommer jag aldrig att stå på toppen av berget.

Jag undrar om jag ens förtjänar att vara lycklig. En sak som skrämmer mig mest om att vara riktigt nöjd med mitt liv är om jag ens kommer att förtjäna det. Jag tycker om att jag är en bra person men jag har ett stort problem med att känna stolthet. När det gäller att tänka jag förtjänar det bästa, är jag inte alltid den bästa personen att spela cheerleader.

Om jag hittar övergripande lycka, ska jag ha tjänat det? Kanske är det bara jag, men jag tycker att vara glad ska inte bli lätt. Om det gjorde, skulle alla vara extatisk hela tiden och vi skulle bli desensibiliserade till det. Dessutom är det bara inte realistiskt. Jag vill kunna tjäna min lycka och riskerar att låta självförstörande, jag är inte helt säker på att jag ännu har. Det är den rädsla som håller på att riktas mot det.

Vad gör jag när jag kommer till där jag vill vara? När jag uppnår allt jag har tänkt göra och jag kan äntligen låta mig vara glad, är det det? Ska jag bara vara glad eller vill det bli mer att uppnå? Jag är inte säker på om jag föredrar den senare till den förra, för om det alltid tar mer att vara lycklig, så kommer jag aldrig sluta att lukta rozen. Samtidigt kommer jag aldrig heller att komma dit heller. Jag ska jaga lycka hela mitt liv. Usch.