Jag brukade bli upprörd när killar sprang mig - det är därför jag inte bryr mig om igen
Jag brukade bli sårad när en kille plötsligt gick ut ur mitt liv utan varning eller så mycket som ett hejdå. Jag skulle spendera så mycket tid att besöka och försöka dissekera situationen för att ta reda på vad som gick fel, men skruva det. Nu om en kille spökar mig, ger jag honom inte en annan tanke - det är därför:
Om han spökade mig, är han helt klart en fegis. Killar förstår inte riktigt - de är inte bara fega när det gäller att avsluta saker med någon känsla av anständighet, de är faktiskt clueless om hur. Oavsett hur många gånger jag stavar ut för dem, vägrar de fortfarande att mana upp när det gäller att avsluta ett förhållande (eller ett nära förhållande) med mig med någon klass. Det är verkligen deras egen fråga, inte min.
Rätt kille lämnar inte. Rätt kille kommer inte att gå ut ur mitt liv utan ett ord, så varför skulle jag bry mig om dem som gör? Det enda jag jagar är mina mål - jag behöver inte jaga killen som verkligen är avsedd för mig. Han kommer att vara villig.
Jag förtjänar att vara med en vuxen man. Jag vill ha en kille som är mogen för att veta att ibland måste tuffa samtal höras när du är i en relation med någon du bryr dig om. Någon kille som inte ens kan berätta om att han inte är i mig eller att han letar efter något annat i sitt liv är inte en kille som kommer att kommunicera bra i ett förhållande med mig i slutändan. Jag vill ha mer än det i en kille.
Det är inte värt min energi. Jag kunde fortsätta att spendera otaliga timmar och glas vin med flickvänner som försökte ta reda på vad som gick fel eller varför killen jag trodde att saker gick bra med visade sig vara så jerk ... eller jag kan bara gå vidare och spara min energi för någon som faktiskt gör en skit om mig. Jag är trött på att försöka lista ut det. Jag skulle hellre fortsätta att flytta mot något och någon bättre.
Han gjorde mig en tjänst genom att visa sina sanna färger tidigt. När en kille spökar mig, brukade jag låta det komma till mig på en djup nivå. Det skulle röra mig emotionellt och få mig att fråga mig varför jag inte ens var värd så mycket som till och med ett hejdå, men det var förstörande. Killen spekar mig inte på grund av vad jag gjorde eller sa - det är på grund av vad han inte kan säga eller säga. Det är bättre för mig att veta förr än senare vilken typ av kille han verkligen är.
Jag sträcker mig inte längre. Om han går MIA på mig är det faktiskt en enorm välsignelse i förklädnad. Från det ögonblicket är jag inte längre knuten och känner mig hoppfull om något som verkligen inte har någon verklig potential för en framtid. Om det fanns en framtid, skulle han inte ha försvunnit i första hand. Realistiskt gjorde han mig en tjänst genom att sluta saker som han gjorde - snabbt och bara tillfälligt smärtfritt, som att dra av ett bandhjälp.
Han räddade mig från att slösa min tid. När han går MIA, är min tid fri igen för att gå vidare med mitt liv. Ja, det suger när en kille inte har anständigheten att vara en verklig människa med medkänsla, men silverfodret är att min tid klart inte längre slösas bort av en annan spelare. Ju mindre tid jag slösar på någonting eller någon med nollpotential, desto bättre.
Han kan självklart inte kommunicera som en vuxen. Kommunikation är en stor sak för mig i alla relationer jag är med, även min vänskap. Jag är en vuxen kvinna och jag vill att de människor jag bjuder in i mitt liv för att förlänga mig samma med tillstånd att vara öppen och ärlig, även om det gör ont för mig. Som jag sa, letar jag efter en vuxen man som kan möta de svåra sakerna vid min sida, inte en liten pojke vars röst skakar när han talar.
Vi är helt klart inte tänkt att vara. Om han verkligen är killen för mig, kommer han inte att spöke mig. Ingenting kommer att dra en man menat för mig borta. Han kommer att hålla kontakten med mig, fortsätt att fråga mig och fortsätta att göra mig en prioritet i hans liv. Att lämna mig öppen för killen som är avsedd för mig och som kommer att behandla mig rätt är oändligt bättre än att tillåta mig att vända mig över någon som inte ens kan ge mig den förslutning jag förtjänar.
Jag är fri att fortsätta med mitt liv utan skuld. Slutligen är FRIHET den stora belöningen att bli spöken av en kille som inte är i mig. Jag brukade hata spöken, men när jag verkligen tänker på det kanske det är en välsignelse i förklädnad. Trots allt är det inte bättre att kunna fortsätta med mitt liv och veta att jag inte saknar killen som inte kunde visa mig någon känsla av anständighet?
