Jag börjar närmare min pojkväns föräldrar än min egen och jag känner mig så skyldig
Jag har alltid varit tätt med min familj men på sistone tycker jag att jag är långt närmare min pojkväns föräldrar än min egen och jag känner mig otroligt skyldig.
Relationer har alltid känt lite tabu i min familj. Medan mina föräldrar gav mina syskon och mig en uppfostran full av kärlek, har de alltid varit oroliga över våra romantiska relationer. Jag kommer ihåg att prata med dem i mitten skolan om vänner som börjar hittills och de agerade så besvärligt att det avskräckte mig från att jag själv länge följde en egen pojkvän. De var ur deras element - de var gymnasier som har varit tillsammans i flera årtionden än de flesta par och har inte riktigt daterat någon annan än varandra. Under tiden daterade mina syskon och jag knappt under våra tonår och gick inte mycket längre under college. Fortfarande är mina syskon och jag 28 år gammal, och man skulle tro att våra föräldrar skulle vara mer bekväma med dessa saker nu.
Mina föräldrar har fortfarande inte träffat min pojkvän. Min pojkvän och jag har varit tillsammans i nästan två år nu men den enda medlemmen i min familj som han träffats hittills är min syster. Jag vill verkligen att mina föräldrar möter honom men det känns inte som att de är mycket intresserade av att göra det. Jag var nyligen i telefon med dem och förde upp det faktum att min pojkvän och jag verkligen skulle vilja besöka och de var precis som "Åh ... OK." De föreslog också att vi satt upp på ett hotellrum eftersom de är för närvarande gör renoveringar till deras hus (som har pågått i åratal, förresten). Vad i helvete?
Däremot har min pojkväns föräldrar behandlat mig som en familj sedan det vi träffade. Jag träffade min pojkväns föräldrar flera månader i vårt förhållande och de fick mig omedelbart känna mig tillfreds. Det var faktiskt väldigt lätt att prata med dem och nu är jag väldigt glad när vi ser dem. Jag gick ens med min pojkvän familj på en kryssning förra året och kände mig förvånansvärt hemma med dem alla.
Det är inte som att någon av våra föräldrar bor väldigt nära. Min pojkvän och jag bor för närvarande i Colorado, även om hans föräldrar bor i North Carolina medan mina är hemma i New Jersey. Det här är uppenbarligen ett besvär när det gäller att spendera tid tillsammans, men min pojkväns föräldrar har fortfarande kommit ut hit för att besöka flera gånger. Jag vet att mina föräldrar är mycket upptagna och flygningar mellan här och New Jersey är också mycket dyrare (vanligtvis) än de däremot och i North Carolina. Ändå tror jag att vi når en punkt där det är dags att sluta göra ursäkter.
Det är inte helt deras fel - det är också min. Förutom att de är så konstiga om relationer. Jag erkänner att jag alltid har varit något av en privatperson. Jag har aldrig varit väldigt öppen om någon jag har daterat, så jag tror inte att mina föräldrar inser hur viktigt min pojkvän är för mig. Åtminstone vet jag definitivt att de inte har någon aning om att vi har pratat om äktenskap. Kan jag skylla på dem för detta? Nej, för det är inte som att jag öppet delar dessa saker.
Jag tror att mitt senaste förhållande skadade mina föräldrars syn på mitt kärleksliv. Min enda pojkvän som mina föräldrar har träffat var faktiskt killen som jag bröt upp med strax innan jag kom in i mitt nuvarande förhållande. De träffade honom en gång, och det var kanske för att saker började så bra i början att jag faktiskt pratade med dem spännande om honom en gång i telefon. Men falska startar är väldigt verkliga, och för att jag inte är mycket öppen om mitt älsklingsliv vet mina föräldrar inte att saker blev alltmer dåliga med min ex när de träffade honom (och de vet fortfarande inte att mannen fuskade på mig). Så nu gissar jag att de tycker att mina relationer bara tenderar att plötsligt sluta och därför är det inte så mycket att träffa killarna att jag daterar.
Jag älskar min pojkväns föräldrar men de är inte min föräldrar. Får mig inte fel, det är fantastiskt att jag kommer så bra med min pojkvän mamma och pappa. Jag menar, jag vet alltför många människor som inte trivs bra med sina signifikanta andras föräldrar. Men även om jag har kommit närmare dem är de fortfarande inte mina egna föräldrar. Dessa positioner är redan fyllda oavsett hur nära vi är när som helst.
Jag känner att mina föräldrar inte känner mig så bra längre i allmänhet. Jag älskar mina föräldrar - har alltid, alltid vill - men jag skulle ljuga om jag sa att de kände sig helt i linje med mitt liv. Det är ledsen, men jag känner mig som ju mer jag utvecklas i mitt vuxna liv, desto mindre vet de om mig. Jag är inte helt säker på vart jag ska åka härifrån men jag vill verkligen att vi ska fixa det innan det blir ett ännu större problem. Jag hoppas vi kan.
