Jag är alldeles för försiktig i dating och det har hållit mig ensam för de senaste 3 åren

När folk frågar mig varför jag är singel, säger jag kliché saker som att jag inte har hittat rätt person ännu, jag är väldigt kräsen, eller ens känner jag mig inte som att datera just nu. Sanningen jag djupt ner, jag vet att det är för att jag är alldeles för försiktig i mitt sätt att hitta kärlek.

Till att börja med är jag redan rädd för män. Glöm min medfödda tendens att vara försiktig när det gäller dating-det är svårt att verkligen dyka i huvudet först när jag är så rädd för killar. Jag har varit så här så länge jag kan komma ihåg och jag vet inte varför. Fortfarande kanske det är anledningen till att jag går för blygda, lite feminina killar. Risken att bli skadad av en av de stora, manliga männen är bara för skrämmande.

Jag har ett omättligt behov av att skydda mig själv. Den andra jag går in i ett förhållande, sätter jag upp väggarna. Jag växte upp i en instabil familjemiljö så jag är alltid på utkik efter tecken på att mitt förhållande är i skakig mark. Jag är inte en av dem som bara kan kasta försiktighet mot vinden och dyka fötterna först in i ett nytt förhållande, för allt jag vet kommer det att skada mig på något sätt.

Ingenting är skrämmande för mig än att fastna i en relation med någon jag hatar. Jag skulle hellre vara ensam för alltid än att fastna med fel person. Jag är inte någon som enkelt träffas med människor, så tanken att bli fast med någon för all evighet är som nästan lika illa som helvetet själv. Det är därför jag brukar hålla en fot i och en fot ur mina relationer. Om han inte är "The One" och jag gör ett stort misstag?

Jag tar vederbörlighet till en löjlig nivå. Jag förklämmer ofta min försiktighet med urval i dating. Jag lyckas hitta ett ton av teeny brister i en i princip perfekt kille. Han kunde vara en gudomlig helgon och jag lyckas få honom att verka som ett totalt a-hål. Det är mitt sätt att se till att jag är med rätt person. Om jag inte skannar honom för brister kan jag kanske tycka mig helt olycklig och inte veta hur man går ut år längs linjen.

Kanske är jag bara rädd för avslag. Jag är väl medveten om att dessa försiktiga vanor är helt baserade i rädsla. Jag är rädd att det inte kommer att fungera och jag blir avvisad eller förrådd på något sätt, så i stället för att ta mina chanser och gå för vad jag vill ha som de flesta människor gör, håller jag mig rädd, curled upp i min säkra lilla hörn, tar aldrig en riktig chans på kärlek.

Jag känner att jag saknar ut. Jag kan inte ens räkna hur många gånger som ett tillfälle till ett nytt förhållande presenterades för mig och jag gjorde det helt och hållet roligt med min osäkerhet och försiktighet. Alla mina vänner har haft dessa fantastiska kärlekshistorier men det längsta jag någonsin har åkt med en kille lämnar min tandborste i sitt hus.

Jag föreställer mig alltid värsta scenariot. Av någon anledning antar mitt sinne alltid det värsta och jag känner att jag inte kan kontrollera det. Den andra jag ser fram till ett datum börjar mitt sinne att skanna situationen och går över bokstavligen varje enskild sak som kan gå fel. Det är ansträngande. Varför gör jag det?

Ibland rinner jag bokstavligen bort från killar som pratar med mig. Jag tror inte ens att jag kunde överväga detta "försiktiga" beteende eftersom det bara är så extra. Ibland när en kille kommer upp till mig, blir jag så rädd att jag bokstavligen kör iväg. Ibland ger jag en ursäkt, men oftare än inte låter jag bara att jag inte såg eller hörde honom och släppte bort. Det är ett allvarligt problem.

Jag antar att killar inte är allvarliga om mig. En stor anledning till att jag är så försiktig med dating är att jag inte litar på att killar som säger att de är intresserade av mig är äkta. Jag har verkligen inget bevis på att de inte är, jag tror bara djupt att jag inte är en väldigt bra person hittills. Kanske behöver jag lite terapi ...