Jag älskar att vara singel, men det kan inte vara så att alla runt mig är koppling upp
Jag älskar verkligen att vara singel. Jag får göra vad jag vill, när jag vill och jag behöver inte överväga någon annan i några av de beslut jag fattar. Det är ganska sött. Samtidigt känner jag mig ibland av mina kamrater, kopplar upp, skjuter upp och börjar göra barn. Till varje sin egen, men jag känner mig konstig en gång i taget.
Jag vet att jag också utvecklas, men det är annorlunda. Jag tar min tillväxt och utveckling väldigt seriöst. Jag jobbar mycket med mitt inre själv men det är inte alltid tydligt för omvärlden. Det är mycket lättare att markera de traditionella milstolparna för engagemang, äktenskap, hus, barn osv. Jag kanske inte har sådana saker men det gör mig inte mindre viktig eller fulländad än de som gör det.
Jag oroar mig ibland att jag är galen för att jag inte vill ha det. Jag accepterade för länge sedan att jag inte är så traditionell och att min väg kanske ser konstig ut mot andra. Fortfarande, en gång i taget undrar jag mitt förtroende och jag undrar om jag kommer att se tillbaka och ångra mina val. Jag vet djupt ner att jag inte kommer, men jag har fortfarande mina tvivel.
Jag blir nervös att mina vänner och jag kommer så småningom att glida ihop. Jag hoppas att våra vänskapar är tillräckligt starka för att överleva men jag antar att det är naturligt att oroa dig. När allt kommer omkring kommer våra liv att skilja sig väldigt när de gifter sig och har barn. De kommer inte ha så mycket fritid att spendera med mig, och vi kommer inte heller ha lika mycket gemensamt.
Jag bryr mig vanligtvis men då blir jag slumpmässigt avundsjuk. Jag är inte säker på varifrån det kommer, men en gång i taget när en vän har goda nyheter om något att göra med ett förhållande eller någon vuxenprestation, känner jag mig av avundsjuka. Jag vet inte varför jag är så - jag är glad för henne självklart, men jag vill också ha den lyckan för mig själv.
Jag ifrågasätter mina tarminstinkter i svaga ögonblick. Precis när jag tror att jag äger min väg i livet, oroar jag mig att det kanske är ett stort misstag. Trots allt trodde jag aldrig att jag skulle vara singel i mitt mitten av trettiotalet. Mitt föreställda vuxna liv har inte blivit förverkligat, och det är okej. Jag har förändrats mycket. Samtidigt blir jag rädd för att jag har fel på vad jag vill ha.
Jag undrar om folk dömer mig för mina val. Återigen sker detta bara i svaga ögonblick. För det mesta gör jag inte jävla vad någon tycker om mig. Det är roligt om de dömer mig för att det inte är något av deras. Det är mitt liv och jag fattar egna beslut. Ändå kryper ibland defensiv i min röst när jag pratar om det.
Jag blir rädd att det blir ensamt. Jag har alltid varit bekväm att vara ensam men jag har alltid alltid haft ett starkt nätverk av vänner som är där när jag behöver dem. När vi blir äldre och de förvärvar mer ansvar, är jag rädd att det inte kommer plats för mig i sina liv längre och att jag kommer att inse för sent att jag faktiskt är ensam för företaget.
Jag måste påminna mig om att jag gillar mitt liv. När ögonblick av rädsla och tvivel uppstår måste jag försäkra mig om att jag är på resan som jag är tänkt att ta. Allt jag kan göra är att leva i nuet, vara öppen och positiv och fortsätt på vilket sätt som helst talar till mig autentiskt. Jag är oberoende, fri och glad, och det är allt för mig.
Jag känner mig dålig för att jag inte är intresserad av andras familjeliv. Jag är orolig att så småningom kommer alla mina vänner att tala om är deras hem liv och deras barn eftersom det blir vad som händer med dem. Jag är orolig för att jag kommer bli uttråkad, oavsett hur mycket jag bryr mig om dem som människor. Jag hoppas att jag inte är så mycket av en ryck, men jag kanske är.
Jag känner mig avkopplad eftersom jag inte förstår den andra sidan av sakerna. Jag vet att jag inte borde ha barn eftersom jag verkligen och ärligt förstår inte ens varför någon vill ha dem. De är roliga och alla men jag gillar mitt oberoende, min lugn och spenderar mina pengar hur jag passar. Det finns en besvärlig rift mellan mig och de som känner motsatsen.
Jag tror inte att jag borde behöva förklara mig själv. Mycket av spänningen jag känner när det gäller mitt livsval har inget att göra med mig utan snarare med andra. Jag behöver självklart inte motivera mina beslut, men människor är verkligen okänsliga för det. Så snart jag säger att jag bryr mig inte om att gifta mig eller att ha barn, blir jag lite fascinerande för att förhöra mig.
Jag blir trött på att försvara mina val. För det mesta stör jag inte ens eftersom det är mitt liv, inte någon annans. Fortfarande kan folk vara så motstridiga! Jag vet inte varför de bryr sig så mycket om de inte känner något underliggande tvivel om det själva - varför annars blir så förolämpad av hur jag bestämmer mig för att existera?
Jag känner att jag respekterar andras beslut, men får inte den respekten tillbaka. Det är svårt att vara respektfull när jag känner mig oförskämd. Jag tror inte att jag skulle känna mig så konstig ibland om andra inte gjorde sina förväntningar på mig. När någon säger att de vill ha en kompis och barn, så verkar jag inte som det är konstigt och grillar dem så att de inte ska göra det åt mig.
