Jag har inte varit på ett datum på två år och jag är Hella Rusty
Hälsofrågor har hållit mig borta från datingscen under lång tid - nästan två år, för att vara exakt. Nu när jag är bättre, är jag redo att sätta mig tillbaka där ute men jag är helt vilse och vet inte vart jag ska börja.
Människor är vägen flakier än de brukade vara. Är det bara jag eller har varje person i online dating sfären alltid något bättre att göra än att faktiskt interagera med dig som en vanlig person? Jag gjorde online dating sak för länge sedan och jag kommer inte ihåg att folk är så blase. Om jag inte skriver tillbaka är det bara ... över jag antar att folk är på mer än en app nuförtiden, så det finns alltid en sekundär distraktion. När ett alternativ inte längre är tillgängligt finns det en miljon mer där det kom ifrån. Det suger verkligen.
Det är en konstig tid att börja datera igen. Lämna det till mig för att börja datera igen nu. #MeToo-rörelsen har kommit ner en bit, men jag hör fortfarande om att människor blir busted för sexuella trakasserier, och även på gatan blir män och kvinnor ganska testiga med varandra över uppfattad misshandel. Jag är glad att denna räkning sker men mannen gör det daterat obehagligt som helvete.
Jag har inte blivit något mindre besvärlig genom åren. Jag är redan lite av en blyg, besvärlig person, så det faktum att jag har svurit i två år är inte precis det bästa för mitt självförtroende. Jag trodde att kanske ta en paus skulle ha gett mig en chans att naturligt blomstra lite, men det har inte hänt och det gör att komma tillbaka i gungan av saker ännu hårdare.
Modern dating verkar super lat för någon anledning. Får folk faktiskt även datum längre? Alla verkar bara "hänga" i dessa dagar, och medan jag vet att det bara har varit två år, föreslår de människor jag har pratat med på nätet de snyggaste "datumerna" som jag någonsin har hört talas om. Det är allt som att kyla i parken, gå en promenad eller gå och shoppa. Vad? Vad sägs om en klassisk ansikte mot ansikte konversation över kaffe eller några drycker? Jag vill inte vara slumpmässigt införlivad i någons dagliga ärenden!
Jag vill verkligen inte succumbera till online dating apps. Jag var alltid ganska pessimistisk om att dansa, och ännu mer så snart alla började ladda ner appar för att hitta kärlek. Jag har aldrig laddat ner Tinder eller något liknande men jag använde faktiska online-datingsidor. Nu har folk dock flera appar på samma gång och det verkar som att mitt enda alternativ är att prata med människor genom dem. Det känns superlammat.
Människor är konstigt chockade över att jag inte har daterat om två år. Jag antar att det är förståeligt med tanke på hur lätt det är att få ett datum idag. Det är faktiskt lite för lätt, vilket är det som gör det så skrämmande. Även om jag inte hade avbrutit av hälsoskäl anser jag att jag kanske hade fattat beslutet på grund av den höga omsättningsgraden.
Jag känner att det är något fel med mig. En sak som verkligen snubblar upp mig känns som att jag inte borde ha varit ute av spelet så länge. Jag menar att det finns andra människor där ute som inte är bra men lyckas hålla sig i relationer! Jag har den här tanken att jag inte kan komma tillbaka dit tills jag är i perfekt skick och helt självsäker, vilket förmodligen aldrig kommer att hända. Min osäkerhet blir ofta bättre för mig.
Jag är så rädd att den första killen jag datum kommer tro att jag är konstig. Jag fruktar bara den första interaktionen där jag måste slänga min livshistoria under de senaste två åren till killen jag slutar datera. Hur besvärligt! Jag vet att det inte borde vara, särskilt eftersom någon kille som är värd att döma inte kommer att döma mig för saker som jag inte kan hjälpa till, men det är fortfarande förödande att tänka på.
I slutändan är jag den som bestämmer om det är normalt eller inte. Det finns inga regler för hur länge en person borde vara singel. Jag tillbringade en bra bit av min tonårs singel, så det är bara så, förutom att jag är tio år äldre. Jag hade några saker på gång som behövde min uppmärksamhet och hade inte det i mig att ens vara intresserad av att träffa. Nu när jag känner att jag har satt mig tillbaka tillsammans nog, tror jag att jag är redo att gå för det.
Då kanske, kanske jag inte borde vara så snabb att hoppa tillbaka in i den. Kanske är min oro ett tecken jag borde inte vara så snabb att komma tillbaka i spelet. Jag menar, det har varit ett tag och jag borde nog inte tvinga det. Kanske borde jag vänta på en riktigt cool, värdig kille att följa med på egen hand? Vem försöker jag lura? Det är helt önsketänkande från min sida.
