Ju äldre jag får, ju mer socialt besvärlig jag blir - WTF?

Jag trodde jag var socialt besvärlig som en tonåring, men det är ingenting jämfört med hur jag är som vuxen. Jag känner mig som den äldre jag får, desto svårare är det att veta hur man ska bete sig offentligt. Jag borde vara ett proffs på det sociala spelet nu, men i stället är det svårare än någonsin att gå ut som vanligt och väljusterat. WTF?

Jag säger de konstigaste sakerna. När jag känner mig blyg, slår jag vanligtvis ut vad som helst som förstår, och det är aldrig någonting normalt. Jag har svårt att träffa människor som skrämmer mig på något sätt. Jag känner mig som en stor dork så jag slutar fungera som en. Detta leder till besvärliga tystnader och konstiga utseende. Jag är positiv Jag var bättre på detta för några år sedan. Vad hände?

Jag vet inte hur man ska närma sig främlingar. Även när jag är normal och vänlig ser de på mig som om jag är nötter. Kanske är de inte vana vid främlingar att prata med dem? Jag anser mig inte särskilt skrämmande, men när jag får den här reaktionen blir det ännu mer besvärligt än förrän nästa gång. Jag brukade göra vänner med främlingar hela tiden.

Jag känner att jag är irriterande människor. Om jag är för tyst, är jag rädd att jag är tråkig. Om jag är för animerad, känner jag mig som att jag måste vara avskräckande för alla. Jag ständigt övervakar och bedömer mitt eget beteende på ett sätt som jag aldrig gjorde när jag var yngre. Jag kunde fungera som en berusad jackass då och bryr mig inte en bit. Nu har jag ett halvt glas vin och får super paranoid.

Jag blir blyg och rinner iväg. Det här är den mest pinsamma för mina nyligen socialt besvärliga tendenser. Om jag träffar någon som jag finner smartare eller mer attraktiv än mig själv, vet jag inte vad jag ska säga. Även om den personen är vänlig mot mig, tenderar jag att klämma fast och undvika dem till varje pris. Det är inte för att jag inte gillar dem - exakt motsatsen. De antar att jag hatar dem, och jag kan inte skylla på dem.

Om en kille flirar med mig, vet jag inte vad jag ska göra. Jag håller mig själv mest av tiden och män uppmärksammar mig inte längre. Det suger, men då när en kille äntligen märker, kastas jag av vakt. Jag gör vanligtvis vanligtvis en dåre av mig själv och fortsätter att gräva hålet djupare. Jag är inte bra att återhämta sig från min mortification.

Jag är tyst när jag ska försöka hårdare. Snarare än att lägga mig där ute och riskera att låta vara störande eller påträngande, tenderar jag att tysta ner när jag känner mig självmedveten. Jag är väldigt känslig för hur jag gör eller inte stöter på en social miljö. Jag oroar mig hela tiden istället för att vara mig själv. Jag kommer inte ihåg att vara så här när jag var i min tjugoårsåldern. Jag trodde det skulle bli bättre, inte värre.

Jag undviker ögonkontakt. Det bästa sättet att få folk att tro att du är en ryck är att undvika att se dem i ögat. Det är inte därför jag gör det - jag blir bara besvärlig. Tyvärr är det vad folk antar om mig när det händer. Jag verkar som att jag antingen är uttråkad eller ljuger om någonting. Det är en nervös vana som blir allt vanligare när jag blir äldre.

Jag är fidgety. Jag är så besvärlig när jag blir nervös i allmänhet att jag inte kan bestämma hur man ska använda min kropp. Jag tycker att människor granskar mitt alla drag, så jag står konstigt och skiftar mycket. Jag kan inte bara stanna lugn och stilla. Det är frustrerande eftersom jag inte kan tyckas sluta trots att jag vet att jag gör det. Jag var mycket mer självsäker i mina yngre dagar.

Jag gör verkligen dumma skämt. Eftersom jag inte känner mig lugn, kommer ord som jag aldrig brukar säga att flyga ur min mun. Jag brukade vara vittig, och nu hör jag bara corny. Jag blir drottningen av obekväma punchlines och tvångsgigger. Det är super konstigt, även för mig, och jag måste vilja själv att sluta och sluta prata. Bättre att vara tyst än skämma mig själv!

Jag mår bra när jag jobbar, men jag kan inte hantera sociala situationer. Den märkligaste delen är att jag verkar få mer självsäkerhet att prata i min professionella miljö när jag blir värre i mitt sociala liv. Jag kan prata med främlingar ganska lätt på jobbet, men om jag är på en fest eller en bar, glöm det. Det är som om mitt jobb är rustning som jag bär, och allt är borta när jag lämnar. Jag brukade vara bra oavsett, men jag antar att jag går ut mindre nu så att jag inte får tillräckligt med övning att vara social.