Jag tar medicin för ångest och jag skäms inte för att erkänna det
När jag först fyllde receptet för min anti-ångest medicinering, kunde jag inte hjälpa mig att känna mig generad och skäms över mig. Det kändes som att jag hade förlorat en kamp och var på något sätt svag för att jag inte kunde känna mig bättre själv. Tack och lov har jag lärt mig mycket om mig själv och min mentala hälsa sedan dess och jag kan med stolthet säga att jag inte längre känner sig skyldig till att behöva lite hjälp.
Uppriktigt sagt är det ingen verksamhet utan min egen. Det här är det första jag lärde mig som hjälpte mig att kasta den skammen. Ingen behöver veta vilken medicin jag tar eller ens tar jag alls. Jag behöver aldrig berätta för någon om det och de behöver aldrig veta. Jag har fattat beslutet att vara öppen om min erfarenhet och kamp, men om jag ville hålla det själv, skulle det också vara bra. Min kropp är min verksamhet.
Jag vill inte att någon annan ska skämmas heller. Om någon berättade att de tog medicin för sin mentala hälsa, skulle jag känna mig hemsk om de sa att de skämdes över det. Att kasta bort skulden kände sig som ett steg mot att hjälpa andra att komma till rätta med sin egen mentala hälsa och stå tillsammans i solidaritet. Ju mer jag såg andra människor som accepterade och till och med omfamnade deras depression och ångest, desto lättare var det för mig att göra detsamma.
Jag skulle inte känna mig dålig om att ta medicin för min fysiska hälsa, varför är det något annorlunda? Jag har inga problem att ta medicin för huvudvärk, hosta eller upprörd mage, och behandling för min mentala hälsa borde inte vara annorlunda. Att lära sig att behandla dem på samma sätt hjälpte mycket när det gällde att lära sig att kasta min skam.
Jag behöver det att fungera och det borde vara skäl nog. Utan min ångestmedicin blir jag en panik, orolig röra som kämpar i mitt dagliga liv. Att ta mediciner återställer balans för mig, och det är inte något jag gör som är olagligt eller olagligt. Jag tar bara medicin som hjälper min hjärnfunktion som alla andra. Tanken att skäms över att göra något som är bra för mig är helt löjligt.
Så många människor är i samma båt, vilket är något tröstande. Det finns fortfarande en så stor skamkultur som omger psykisk sjukdom, och speciellt kring att ta medicin för att hantera den. Den skammen gör det svårare för de av oss som behöver medicinering för att hitta och stödja varandra. Tack och lov, när jag började skapa kontakter med människor som delade min kamp började jag inse att det finns fler av oss än jag trodde. Varför skämmas över något som är så vanligt?
Skam dödar bokstavligen människor. Kanske låter det dramatiskt men det är sant. Människor som blir skamade för att ta medicin för sin mentala hälsa kan sätta sig i fara. De med psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom eller psykos kan verkligen skadas genom att inte få medicinen de behöver. Det finns inget sätt jag ville bidra till den skamkultur som jag skämmer över mig själv.
Jag är mycket lyckligare nu. Kanske verkar det här som en no-brainer, men att bli av med det här skamet av skam i mitt liv hjälpte min mentala hälsa nästan lika mycket som min medicin gjorde. Visst, pillerna hjälpte till att kväva någon otillbörlig ångest, men att bli av med skammen om min medicin hjälpte på alla andra områden i mitt liv. Och överallt är jag lyckligare än jag har varit på länge.
Att skämma över min mentala hälsa hjälpte mig inte. Vanligtvis är skam något vi känner när vi gör något som strider mot samhällsstandarden av anständighet och godhet. De flesta psykiatriker teoretisera att skamfunktionerna för att hålla oss inom dessa gränser under våra liv, vilket kan vara bra. Den här skammen gjorde det inte. Det var ett resultat av några vilda missuppfattningar om personer som tog medicin för sin mentala hälsa. Eftersom det inte var till hjälp bestämde jag mig för det bästa att göra var att sparka till kanten.
Jag ville hjälpa andra människor. Det enda sättet jag skulle kunna hjälpa andra människor med psykiska problem var att vara helt och fullt öppen om det. Om jag var upptagen med att försöka dölja min skam, skulle jag inte kunna göra vad jag verkligen ville göra. Att bli av med den skammen var det som hjälpte mig att vara i stånd att hjälpa andra, och det känns bra.
