Jag gillar att hålla mina relationer och mina vänner separata och det förstör båda
Jag har alltid delat upp olika delar av mitt liv, och tanken på olika överlappande element ger mig allvarlig ångest. Jag är särskilt bestämd att hålla mina vänner och älskare skilda från varandra och det börjar skapa stora problem för alla.
Jag är rädd för att ersättas. Bara tänka på att blanda mitt romantiska förhållande med mina vänskapar orsakar en täthet i mitt bröst. Det finns en irrationell rädsla för spel här, och det är en ganska självisk. I grund och botten är jag rädd att mina vänner och min partner kommer att tycka om varandra mer än de gillar mig och jag kommer att ersättas i gruppen av min partner. Kalla det dumt, men det är tillräckligt för mig att orsaka allvarliga problem i mitt liv.
Jag är en fantastisk vän och flickvän så jag vet inte vad jag är så orolig för. Jag vill veta att mitt förhållande är solidt och att min position i min vänkrets inte hotas av min partner. I min rädsla antar jag att om vi bryter upp, kommer han att vara kvar i gruppen och jag kommer att sparkas ut. Det är i grund och botten gymnasieskolan på vuxen skala och det är helt förankrad i min brist på självvärt. Jag behöver en hälsosam dos av självvård.
Det orsakar en hel del onödig stress. Kan du tänka dig att försöka hålla de viktigaste människorna i ditt liv skilda från varandra? Jag blir en schemaläggare för att försöka förhindra att dessa två världar kolliderar, och det tar allt för mycket av min mentala energi. Jag är alltid rädd för att min pojkvän kommer för nära mina vänner, till den punkten att den enda tanken på min S.O. och min BFF har en konversation gör mig obekväma. Det är en hemsk känsla och jag vet inte hur jag ska stoppa det.
Det är helt orättvist på de människor i mitt liv som bryr sig om och vill ha det bästa för mig. Logiskt sett ger det total mening att fira dessa två majors delar av mitt liv som kommer samman. Min partner är fantastisk och mina vänner är fantastiska - varför skulle de inte vara grymma tillsammans? Jag känner mig skyldig till att beröva dem möjligheten att lära känna mig på djupare nivå genom att träffa varandra, men jag vet inte hur jag ska komma över mig själv.
Min pojkvän tycker att jag skäms över honom. Medan jag helt kan förstå hans antagande, hatar jag verkligen att det är min egen osäkerhet som är källan till hans själv-tvivel. Jag skäms inte alls av honom, jag är skrämmad av honom och hans sociala förmåga. Det är svårt att förklara för honom varför jag känner det sätt jag gör för att jag vet att jag är löjlig. Tyvärr får inte känslorna att gå iväg.
Mina vänner håller frågar om min partner och jag springer ur ursäkter. Thej är goda vänner och de är nyfiken på den person jag delar mitt liv med. Jag känner mig alltid besvärlig när jag besöker dem ensamma och de frågar var han är. Det verkar inte rimligt att säga att jag inte bjudit in honom eftersom jag vill ha sin vänskap till mig själv trots att det är vad jag verkligen tänker på. Istället gör jag fruktansvärda och inte helt trovärdiga ursäkter för att jag vet att de är för klara att köpa.
De kommer ändå att blanda så småningom, så vad är det?? Det är lurt att tro att jag kan hålla dessa människor åtskilda för alltid, och i alla fall är det inte ens mitt jobb att mikrostyra vem som träffar vem. Dessa människor är autonoma varelser och de är fria att skapa kontakter med den som de vill ha. Jag skulle rädda mig mycket problem och bara ge efter för det oundvikliga snarare än att motstå det och göra mer problem för mig själv.
När jag presenterar dem, blir aldrig min rädsla faktiskt uppfylld. Från tid till annan har mina partner träffat mina vänner och förvånad överraskning, mitt liv har inte upphört. Jag har inte blivit plötsligt och orättvist ersatt och livet har gått ganska bra som normalt. Ångesten kvarstår, men när jag kommer ihåg de här exemplen, ger det mig självförtroendet att fortsätta att riva min rädsla.
jag jobbar på det. Jag vet att denna ångest förstör mig och mina närmaste relationer och det är något jag är skyldig att förändra. Min nuvarande pojkvän är den första jag avsiktligt har introducerat för mina vänner. De trivs och han är nu en stabil medlem i min sociala cirkel. Det finns fortfarande stunder av obehag och det är något jag fortfarande arbetar mycket med, men det är ett stort steg i rätt riktning och det känns bra att dela samhällets glädje med de människor jag älskar mest.
