Jag visste att jag äntligen var över min ex när jag realiserade jag kände absolut ingenting för eller om honom

Min relation med min ex var så giftig och smärtsam i slutet att jag aldrig trodde att jag skulle komma över honom eller någonsin känna något annat än hat och raseri mot honom. När jag insåg att hata honom höll mig tillbaka jobbade jag mot likgiltighet istället och det hjälpte mig att äntligen gå vidare. Nu är jag här och jag är bättre än någonsin.

Jag kan prata om honom öppet med någon och känner ingenting positivt eller negativt. Mina känslor mot vårt förhållande är så objektiva som möjligt. Jag kan analysera vårt förhållande och förstå min egen roll i vår undergång såväl som hans utan irritation i min röst eller tårar i mina ögon. Mina känslor är inte positiva eller negativt laddade. Vårt förhållande hände och det är över.

Jag slutade kontrollera sina sociala medier. I början av vår uppbrott cyberstalked jag min ex. Jag ville veta allt. Jag ville veta vem han träffade, om han såg glad ut utan mig och om han gick vidare. Men efter ett tag slutade jag kolla på honom. Jag började datera igen. Jag började vara glad igen. Jag återkrävde mitt liv och bryr mig inte mer om hans. Till följd av detta slutade jag kontrollera sina sociala medier eftersom det inte längre var relevant för mig.

Jag panik inte första gången vi såg varandra ut i allmänhet sedan uppbrottet. Det är alltid super läskigt att tänka på ditt första möte med din ex när du bryter upp. Men enligt min åsikt trumser förväntan på mötet mötet själv. Vi såg varandra i en bar vi båda ofta. Jag loggade hövligt och fortsatte min kväll. Han höll avskräckta sina ögon i min riktning och trots att jag kände mig gravid nivå av tillfredsställelse med att veta att han fortfarande letar efter mig fortsatte jag att njuta av mig utan honom.

Jag hittade några gamla saker av hans och chucked dem istället för att klaga över dem. Vårrengöringen avslöjade en massa saker som tillhörde honom i tucked away i min garderob - en tröja, några par basketbyxor, några skjortor och några strumpor. När jag upptäckte dem plockade jag dem bara och slängde dem ut. Det var ganska enkelt. Jag spenderade inte tid på att lukta dem eller bära sakerna. Jag behövde inte eftersom de var tillräckligt stora för mig längre. De var helt enkelt gamla kläder, jag behövde inte ligga runt min garderob.

Innan jag nådde likgiltighet, var jag tvungen att möta alla mina känslor på huvudet. Att möta mina känslor är en svår uppgift för mig ibland. Det var inte kul att erkänna det faktum att ja, tre månader efter uppbrytningen var jag fortfarande skadad och upprörd. Och ja, ibland tänkte jag på hur det skulle vara att komma tillbaka med honom för att jag saknade honom så mycket. Att erkänna dessa känslor medan du satt med sorg och hjärtbråk hjälpte mig äntligen släppa taget, ta ett steg framåt och flytta f mot ett ställe där jag kunde ge mindre än en skit om honom.

Att skära av all kommunikation var absolut nyckeln. Kallkalkon, det är du. De säger att vissa uppbrott är som att komma ner från återkallelse från narkotika eftersom människor blir så vana vid att ha något i sitt liv att när det tas bort vet vi inte vad i helvete att göra. Medan det var super svårt att skära av alla band eftersom jag hade spenderat 2 + år med honom ganska oupphörligt, var det nödvändigt för min återhämtning från vårt förhållande och nödvändigt för mig att gå vidare. Jag tror att det gjorde mig till likgiltighet så mycket snabbare än vad det annars skulle ha.

Olikhet sker inte över natten. Du måste låta tiden hjälpa dig att läka. För mig kom likgiltighet med tiden. Jag behövde tid för att komma igenom alla de känslor jag höll mot honom och vårt förhållande. Jag behövde tid att gå igenom mörkret och hamna på andra sidan mot ljuset.

Likgiltighet blev min befrielse från förhållandet. Att kunna prata om honom och höra hans namn utan någon form av visceral reaktion är så befriande att det känns undervärderat. Vår relation var så giftig och när vi först bröt upp trodde jag aldrig att jag skulle återhämta sig. Ärligt talat var det så dåligt. Att kunna leva mitt liv utan rädsla att han kommer att springa tillbaka och förstöra saker eftersom jag har kontroll över mina känslor och känslor om honom känns så bra.

Jag är inte oroad över sitt liv nuförtiden. Om han mår bra, det är coolt. Om han inte är det är det inte mitt problem. En vän av mig erbjöd en uppdatering om honom till mig den andra dagen och jag sköt bara av det. Jag bryr mig inte om det. Hon verkade förvånad med tanke på hur nära han och jag brukade vara. Jag menar, jag vill inte ha något dåligt på honom, för det skulle bara vara dåligt karma men annars IDGAF. Det är bra.