Djupt ner visste jag att det var över, men jag var i förnekelse

Om jag är ärlig visste jag att slutet kom. Vi hade inte varit lyckliga på ett tag och du hade tappat tips som du tänkte lämna länge. Jag borde troligen ha provat hårdare, gjort något mer eller slutade saker själv, men jag var så rädd att vara utan dig att jag ignorerade alla röda flaggor och alla problem. Här är varför:

Jag ville bara inte möta sanningen. Jag ville fortsätta att tro på vår saga istället för att möta verkligheten eftersom realiteten i vårt förhållande slutade var för smärtsamt att bära. Istället ignorerade jag varje tecken som berättade att vi var på väg för en upplösning. Om du inte sa orden så kunde jag tro på att vår kärlek fortfarande var sant. Det känslan varade bara så länge tills du äntligen plockade upp modet för att avsluta allt och jag slappnade med lite ganska hård sanning.

Jag kunde inte lugna dig tills jag kunde acceptera att jag hade förlorat dig. Jag ville inte acceptera att du verkligen var borta. Jag ville fortsätta kämpa för dig även om du inte längre kämpade för mig. Jag gav inte upp oss även om jag visste att jag borde dyka ner. Jag ville inte möta det faktum att vi var över men genom att inte låta dig gå, jag fortsatte att skada mig ändå. Jag försökte med allt jag kunde för att hålla mig från att gå igenom heartbreak, men det finns bara några saker du inte kan kontrollera ...

Jag trodde att min kärlek till dig skulle räcka. Jag trodde att kärlek skulle kunna erövra allt, men inte om den kärleken är oreagnad. Jag trodde att om jag älskade dig och du brukade älska mig så småningom kunde du älska mig igen, även om du inte älskade mig nu. Jag levde i en falsk saga, hoppas på det bästa när jag borde ha förberett mig för det värsta. Du älskade inte mig, och jag kunde inte göra något för att ändra det.

Jag trodde du var min sista chans till kärlek. Det var därför jag inte kunde ge upp. Du var mitt sista skott så jag trodde att om jag inte gjorde detta förhållande fungerade, skulle inget förhållande någonsin göra det. Jag ville inte erkänna att det var över eftersom jag inte ville möta tanken att jag aldrig skulle älska igen.

Jag visste inte hur jag skulle sluta älska dig. Det var inte en strömbrytare som jag bara kunde stänga av. Jag visste inte vart jag skulle börja försöka komma över dig. Jag trodde att du var kärlek i mitt liv, och hur stoppar du sann kärlek i spåren? Du kanske har varit över mig, men jag var allt annat än över dig, och tills jag accepterade vi var över kunde jag inte gå vidare.

Jag trodde på framtiden som jag trodde att vi hade. Jag trodde du var "The One." Vi hade tänkt oss ett liv tillsammans. Vi pratade om att gifta oss, ha barn och bli gamla tillsammans. Jag trodde på den drömmen. Jag trodde på oss, så hur skulle jag ge upp det? Trots allt trodde du en gång i det också.

Jag trodde att om jag inte erkände våra problem skulle de bara gå bort. Om jag inte gav dem livet så fanns de inte - åtminstone det var vad jag ville tro. Jag ignorerade problemet medan jag fortfarande trycker på lösningar. Jag trodde att om jag kunde fixa saker innan de var helt trasiga skulle allt vara bra, men dessa problem växte bara större och så småningom bröt vi oss ifrån varandra ändå.

Jag trodde du skulle gå tillbaka till pojken du brukade vara. Jag var kär i en pojke som inte längre fanns, men jag kunde inte erkänna det för mig själv. Jag såg dig att byta till en annan man framför mina ögon, en kille som jag knappt kände igen, och allt jag ville ha var att du skulle bli den söta pojken jag blev kär i igen. Tyvärr förändras människor och vi kan aldrig sätta tillbaka tiden.

Jag förstod inte hur du plötsligt kunde sluta älska mig. En dag kändes det som att jag var den viktigaste i världen för dig och nästa jag kände mig som ingenting. Allt hände så snabbt att varken mitt hjärta eller mitt huvud kunde komma ikapp med dina virvelvindspänningar. Jag var så kär i dig och jag kunde inte förstå hur du föll av kärlek med mig. Jag gör det fortfarande inte.

Jag var rädd för att börja om. Jag ville inte gå tillbaka till fyrkant. Jag ville inte vara ensam igen. Jag var rädd för all osäkerhet som ett liv utan dig höll. Jag var ung och jag hade världen vid mina fötter, men jag var inte beredd. Jag hade lagt alla mina ägg i din korg och jag hade inga planer på en framtid utan dig. Min förnekelse stoppade inte saker. Vi var över och om jag tyckte om det, började jag med ingenting.