Att bryta upp med dig var lätt men efterdyningarna var grusom
Jag visste att jag var tvungen att bryta med dig. Du var inte en dålig pojkvän, men jag var olycklig och missnöjd. Jag hade stannat för länge redan, livet leker ut av mig mer och mer varje dag. Att gå bort var lätt, men jag gick igenom känslomässigt helvete efter att det var över.
Det finns ingen sådan sak som en enkel upplösning. Jag trodde att denna upplösning skulle vara lättare att hantera eftersom jag var den som gjorde dumpningen. Jag hade också så många anledningar till varför det var bäst för förhållandet att sluta. Men det hindrade mig inte från att behöva ta itu med smärtan, särskilt eftersom du hade blivit överraskad av mitt beslut att lämna. Varje uppbrytning har viss grad av smärta knuten till det - jag lärde mig det väldigt snabbt.
Jag hade "vad om?" Tankar sent på kvällen. Ibland fann jag mig självgissande själv. Jag skulle tänka, om jag gjorde ett misstag? Vad händer om jag borde ha fastnat det? Det var svårt för att det fick mig att känna mig så orolig och orolig.
Jag var tvungen att få en ny rutin att gå, men det var svårt. Jag visste att det var viktigt att få en ny rutin. Så i stället för att gå över till din plats efter jobbet, skulle jag behöva fylla den tomheten med något annat. Det var inte alltid lätt att fylla alla dessa luckor. Ett tag kände jag mig som om mycket av mitt liv var tomt, och det var allt jag gjorde.
Dina vänner och familj skulle inte låta mig gå. Din mamma kontaktade alltid mig, frågade mig hur jag var och berättade för mig hur mycket hon saknade mig. Det var väldigt konstigt och fortsatte att dra mig tillbaka till det förflutna. Det var svårt att gå vidare när hon antydde att hon ville att jag skulle komma tillbaka med dig. Därefter var din vän som jag var ansluten till på Facebook vill veta varför jag hade dumpat dig när vårt förhållande hade varit så fantastiskt. Det fick mig att känna mig skit. Jag visste att jag var tvungen att ta bort alla band med människor i ditt liv, annars skulle det förlänga mina dåliga känslor.
Jag saknade saker jag inte ens tänkte på när vi var tillsammans. Det finns så många saker som gjorde uppbrytningen smärtsam. Jag saknade dig och de saker vi brukade göra. Men det fanns också saker jag saknade som jag hade tagit för givet när vi var tillsammans, som känslan av tröst när vi låg tillsammans och hur vi skulle skratta om dumma saker. Jag missade även tiderna när inget speciellt hände och vi bara slappna av på soffan.
Allt påminde mig om dig. Jag skulle shoppa när jag såg kaffet som du brukade dricka och känna mig nostalgisk. Jag skulle se en underbar solnedgång och kom ihåg det fantastiska vi sett tillsammans på semester. Jag skulle välja en klädsel att bära och se din jacka i min garderob: den som jag hade lånat när det regnade. Det var som överallt jag tittade, du var fortfarande där. Det fick mig att känna mig riktigt nere om livet.
Jag var frestad att komma i kontakt. Jag befann mig själv att komma i kontakt med dig på dagar när jag var ensam, men jag lyckades hålla mig tillbaka. Jag visste att om du lämnar dig hade varit svårt, gick tillbaka till dig bara ställa mig tillbaka ännu mer. Så jag sa till min syster att hålla fast i min telefon och inte ge mig det om jag ville skriva dig.
Jag var arg på vad jag hade förlorat. All den tid och energi som jag hade investerat i relationen hade varit för ett stort ingenting. Jag skulle aldrig kunna få tillbaka sakerna. Det enda bra var att jag hade lämnat redan, så jag slösade inte längre på en relation som gick ingenstans, men det var fortfarande skit.
Ibland kändes det som att jag hade tagit ett steg tillbaka i livet. Jag var singel igen, ensam och tillbaka till datingspelet. Gosh, ibland fick det mig verkligen. Det kände mig som om jag hade tagit ett stort steg tillbaka i livet, men med tiden insåg jag att jag inte hade det. Jag hade fått en ny chans att leva livet som jag ville ha det.
Jag tvingade mig att tänka på allt skit du satte mig igenom. Vi hade haft bra tider, men jag kunde inte fokusera på dem eftersom de bara skulle hålla mig fast i det förflutna (och fresta mig att prata med dig på en lördagskväll). När jag tänkte på dina goda egenskaper, skulle jag tvinga mig att tänka på någonting skit du hade gjort, som den tid du valde att gå med dina vänner istället för att spendera tid med mig, eller när du inte riktigt var den stödjande när jag hade fått jobbrekrytering.
Jag kunde inte komma ifrån berg-och dalbanan. jag försökte attlåtsas att jag var okej och glömde dig, men det fanns dagar då allt jag ville göra var att gråta. Jag kunde inte gå ifrån mina känslor, som var överallt. En minut var jag ledsen, nästa jag var arg, nästa jag var fylld av ånger, då var jag optimistisk för som fem minuter. Det fortsatte, men jag var tvungen att rida ut det i hopp om att det skulle gå.
Efter ett tag blev det lättare. Trots att känslorna var intensiva och det fanns dagar när jag pratade min stackars bästa väns öra om dig, blev det efter några veckor lättare. Känslorna var mindre intensiva och ju mer avstånd jag hade från upplösningen, ju mindre det skadades och ju mer jag insåg att det verkligen hade varit det bästa. Det var hopp om mig och ett fantastiskt liv utan dig!
