Jag föll för en kille som inte var i mig och det bröt min lyckliga enda flickabubbla

Jag levde bara livet, tänkte på mitt företag, perfekt glad som en ensam kvinna. Min relation status definierade mig inte-i själva verket tyckte jag om rullande solo. Då, som en jävla blixtbult, gick någon fantastisk ut i mitt liv, vilket skulle ha varit bra om det verkligen hade fungerat ...

Jag såg inte att den kom. Jag hade ingen avsikt att falla för någon och tanken att träffa någon var inte på min radar då. De säger att kärlek kommer när du minst förväntar dig det och jag skulle antagligen säga att det var sant om det faktiskt blev kärlek istället för bara besvikelse.

Jag var på ett riktigt bra ställe mentalt tills det hände. Jag var målfokuserad och karriärorienterad. Jag hade avskedat dataprogram som ett slöseri med min värdefulla tid och insåg vad jag behövde göra för mig själv, och jag var otroligt glad att vara där. Om jag kunde gå tillbaka till det skulle jag.

Jag trodde att det var en chans för oss men jag hade fel. Den värsta delen var inte att jag träffade honom, tyckte om honom och slog upp en vänskap med honom. Det var att han gav mig intrycket att det var en chans att romantik bara för att dasha mina förhoppningar direkt efter. Vem gör det??

Jag lät mig bli öppen och sårbar och blev stucken. Det är svårt att fortsätta låta människor jämnt efter avslag men jag bestämde mig för att försöka igen. Den här killen fick mig att känna mig extremt bekväm i hans närvaro. Någonting klickade på oss naturligt och jag trodde att den här gången skulle vara annorlunda. Det var inte självklart. Jag hamnade skadad som alltid.

Jag blev exalterad att faktiskt ansluta till någon. Det hade varit för evigt sedan jag kände den gnistan, och där framkom det ingenstans. Jag var upprymd och medan jag försökte gå långsamt och med försiktighet väckte han känslor i mig som jag hade glömt. När han valde någon annan kände jag mig dum som helvete.

Jag trodde det var annorlunda men det var samma gamla skit. Det är svårt att inse igen att mitt hjärta spelar trick på mig. Vi slog omedelbart av det och allt var så naturligt mellan oss att jag var säker på att han kunde vara min person. Så snart jag trodde det, blev allt upplöst.

Jag var mogen om resultatet men det gjorde mig ledsen. När han fattade beslutet att döma någon annan hade vi en vuxen konversation och jag hanterade det bra. Jag var inte magiskt ok om det hela självklart. När verkligheten av situationen sjönk i, blev mitt hjärta trasigt och jag blev deprimerad.Jag känner mig dum för att erkänna att något som knappt kommit igång innan det slutade gjorde mig så upprörd men det gjorde det. Jag känner mig som att jag aldrig kommer att hitta rätt kille och även om jag tror att jag har det, kommer han också att skicka mig över. Jag vet min värd men gör någon annan?

Jag försökte bli cool om det men jag är inte. Vilket val hade jag? Han var ärlig och uppriktigt. Jag vill behålla honom i mitt liv som en vän. Jag skulle inte freak out. Det är ju inte hans fel jag blev så snabb så fort. Det är ett problem jag har att jag inte vet hur man fixar. Jag vill bara gå tillbaka till det sätt jag var innan jag kände honom.

Jag försökte om och om igen att avstå från mig men aldrig följt igenom. Jag har sagt åtminstone en gång i veckan att jag inte kommer att prata med honom längre, men jag ger alltid in. Om jag lyckas hålla mig stark, når han till slut till mig. Det är som en mardröm som jag omfamnar.

Jag trodde att känslorna skulle gå över tiden men de har inte det. Jag kände bara killen för några dagar, om än i en mycket intim situation. Jag har inte sett honom i månader och vi pratar inte så mycket som vi gjorde men trots allt det känns jag fortfarande ganska stark mot honom.Jag säger det logiskt till mig, det hela gör ingen mening. Vi bor inte i samma stad. Vi känner knappast varandra. Det skulle vara nästan omöjligt att få det att fungera. Jag vet allt detta - men jag kan på något sätt inte låta honom gå.

Jag vill desperat att någon annan kommer med mig och får mig att glömma honom. Jag kan inte gå tillbaka till den glada, sorglösa enda flickan jag var innan jag visste att han existerade. Nu sitter jag och hoppas på en annan man att komma in i mitt liv, sopa mig av fötterna och stjäla mitt hjärta.

Jag önskar att jag kunde förändra hur jag känner men jag kan inte. Om jag kunde tvinga mig att se honom som en vän skulle jag göra det på en sekund. Jag har provat, och några dagar lyckas jag nästan. Jag övertygar mig själv, jag mår bra bara för att vakna nästa dag längtan efter honom i mitt liv. Jag är inte säker på varför men det är så som det är och jag vill ha min gamla lycka tillbaka.