Underskatta inte mig - det gör mig bara så mycket hårdare

Jag jobbar med min röv för att jag vill bygga ett fint liv för mig själv. Oavsett hur svårt jag jobbar dom domar mig fortfarande på grund av min ålder, förutsatt att jag är för ung för att veta vad jag vill eller att jag inte förtjänar att få det för att jag inte har "tjäna" det än. Vad de inte vet är att ju fler människor underskattar mig, desto mer motiverar det mig att bevisa att de är felaktiga.

Jag vet vad jag kan. Jag har haft flera jobb och har lärt mig många lektioner på vägen för att komma dit jag är idag. Det har varit många gånger jag trodde att jag inte var tillräckligt bra eller smart nog, men jag tryckte igenom och hittade ett ljus i slutet av tunneln. Jag vet att så länge jag sätter igång gör jag någonting. Ingenting är mer tillfredsställande än att se mitt hårda arbete löna sig.

Ålder är bara en siffra. Jag har fått höra många gånger att jag är mogen för min ålder; vad ska det även betyda? Min ålder borde inte omedelbart få folk att anta att jag är omogen. Att döma mig på grundval av vilket år jag födde gör att du verkligen blir mer omogen än någonsin. Försök öppna ditt sinne lite.

Ju äldre jag blir desto mer motiverad blir jag. Eftersom jag vet hur den andra halvan lever, minns jag ständigt på mig själv att om jag vill ha något, måste jag gå ut och få det själv. Jag accepterar inte utdelningar. Jag kommer att krossa min röv tills jag är i målstrecket, inga ursäkter.

Jag vägrar att ge upp. Visst, när jag var yngre och hade lägre självkänsla, var det lätt att säga "never mind" och gå i andra riktningen när något tycktes för svårt. Nu ger jag mig emellertid inte möjlighet att ge upp. Jag vet att jag är en hård arbetare som värderar hennes värde, och det värt är det som inspirerar mig att ta på nya äventyr, stora och små. Jag ska perservere oavsett hur svår det blir.

Jag tar mina mål på allvar. Borde inte alla? Alla på min lista är rättvist spel, och även om det kan ta mig ett tag att uppnå allt jag har uppnått för att uppnå, vet jag att jag så småningom kommer att göra det där. Jag har lärt mig att jag måste vara tålamod med mig själv - bara för att jag inte gör saker i andra människors hastigheter betyder inte att jag inte gör ett bra jobb. Livet kan bli kaotiskt och det blir lätt att bli för stressad. Men jag vägrar att låta den stressen hålla mig från att hitta evig lycka.

Jag har sett för många människor ge upp sina drömmar. Och det är ärligt deprimerande. Jag kan inte säga att jag skyller på dem det har varit många gånger jag ifrågasatte min karriärväg. Men oavsett hur oanständigt jag känner, ser jag till att den interna motivationen blir densamma. Så länge jag kan fortsätta går jag till platser.

Livet handlar om att utmana mig själv. Om jag aldrig går ut och gör något nytt, hur kommer jag någonsin att veta vad jag saknar? Jag kan inte låta rädsla hålla mig från att ha det bästa möjliga livet. Jag ignorerar mina inre röster och lyssnar på mitt hjärta, för jag vet att det leder mig i rätt riktning. Intuition är allting.

Att hålla upptagen håller mig frisk. Jag skulle definitivt kunna kalla mig en workaholic, men jag skulle hellre jobba för mycket än knappt arbete alls och vara en soffpotatis. Ju mer ansträngningar jag tar på, ju bättre jag känner för mig själv för att jag känner att jag använder min utbildning och arbetslivserfarenhet. Jag vill se tillbaka 20 år och känna mig bra om allt jag har åstadkommit.