Min pojkvän har en annan flickvän, vi träffade och det var en galen upplevelse
Det finns några saker i polyamory som bara har ingen motsvarande erfarenhet av monogamiska relationer. Att träffa dina partners andra partners (eller metamours) är en av dem, och efter att ha gjort det flera gånger kan jag säga att det är en surrealistisk, värdefull och ögonöppnande upplevelse.
Att veta om henne är helt annorlunda än att möta henne. När min pojkvän berättar att han ser någon annan, är den personen helt enkelt ett koncept för mig. Vanligtvis finns det vissa starka känslor kopplade till det begreppet nervositet, rädsla, avundsjuka, nyfikenhet - men det finns ett tomt utrymme i mitt sinne som kan vara lätt att ignorera om jag inte vill möta verkligheten av den. Faktiskt möter den personen plötsligt det mycket svårare att ignorera och kan vara ganska konfronterad.
Hon blir plötsligt en riktig person. Flipsidan att inte kunna ignorera henne är att hon plötsligt blir en riktig människa som har egna tankar och känslor, rädslor och önskningar. Detta är en underbar och viktig realisering. Det är mycket lättare att jämföra mig med en bild av perfektion i mitt huvud och sluta känna mig hemskt om någonting som inte ens existerar. Att möta en verklig person påminner mig om att vi är alla i det här tillsammans, ingen av oss är perfekta, och jämförelser hjälper inte någon.
Vi har något gemensamt men det är ovanligt gemensamt. De flesta människor är sammansatta av något gemensamt intresse, men det är sällsynt för det intresset att vara en gemensam älskare. Det kan vara surrealistiskt att bilda en koppling till någon baserat på det men det gör också ett intressant första möte. Enligt min erfarenhet har det blivit något att skratta om och förundras över och har lett till omedelbar intimitet med någon som annars annars bara varit en främling.
Det är en unik möjlighet att binda. Det finns inte många fall i mitt liv där jag har skapat ett så nära band med någon så snabbt. Att hitta oss i en så underlig situation, som vi båda båda utmerdar, har skapat ett utrymme för en slags öppenhet och sårbarhet som vanligtvis är reserverad för år långa relationer.
Det har varit så mycket ömsesidigt stöd. Polyamory, underbart, är inte alltid lätt. Det kan vara extremt utmanande och ha en annan person att prata med för att underlätta mina kampar i de svåraste tiderna. Eftersom vi befinner oss i sådana liknande situationer kan mina möten och jag erbjuda ett supportnätverk för varandra, som erbjuder empati, medkänsla och rådgivning där den passar.
Det berättar mycket om min partner. Genom att träffa sin andra flickvän får jag en inblick i min partner som jag inte skulle ha tillgång till om vi var monogamiska. Att se hur mina metamurer och jag är lika eller annorlunda berättar mycket om min partners personlighet. Vad är det som han lockas till i henne och vad säger det om honom? Det är fascinerande att se delar av hans personlighet komma ut med henne som jag inte brukar se. Det påminner mig om hur komplex han är och hur omöjlig det är att någonsin känna till honom - han är ett vackert mysterium för mig.
Jalousi har mindre utrymme när jag spelar det rätt. En av de bästa bitarna av polyamory råd jag någonsin fått var att se mina metamours som mentorer snarare än konkurrens. Att ha möjlighet att träffa mina partners andra partners har minskat min svartsjuka, snarare än att öka den. I stället för att tävla om våra ömsesidiga pojkvänns känslor kan vi stödja varandra för att vi förhoppningsvis har samma mål: hans och vår egen lycka. Verkar ganska enkelt, rätt?
Jag får se min partner genom andras ögon. Att veta att min partner är med någon annan utlöser ofta ett perspektivskifte i mig. Min lilla, isolerade relationbubbla brister plötsligt och jag ser min partner som ett nytt människa, skild för mig. Det kan vara ett surrealistiskt och underbart väckarklocka, som påminner mig om att han inte hör till mig. Att se honom genom andras ögon påminner mig om hur jag såg honom när vi först träffade. Han är ny och spännande och mystisk.
Jag har en ny uppskattning för mitt förhållande. Detta är en av de bästa gåvorna att komma ut från att träffa mina möten. Det är så lätt att ta ett förhållande för givet när det bara går ut som vanligt. Att ha en annan person kommer och skakar saker upp är en stor katalysator för tacksamhet och uppskattning. Min partner är med mig för att han väljer att vara, inte för att han måste vara, och det är något värt att fira.
Det är en bra övning i personlig tillväxt. Det tar en stor person att övervinna svartsjuka och rädsla och välja kärlek och acceptans istället. Det är ofta en uppmaning att jag böjer sig för det grönögda monsteret, slår ett tantrum och skyller på min metamour för alla mina osäkerheter. Istället gör jag mitt bästa (mestadels ...) för att komma ihåg att hon är en värdefull människa precis som jag är och att hon ger kärlek och glädje i min partners liv. Jag ska krita det som en framgång på den personliga tillväxtfronten.
