Jag trodde att jag visste vad jag vill ha i en kille och nu har jag ingen idé
Jag har daterat ganska mycket varje typ av kille genom åren. Jag hade inte en "typ" under den längsta tiden och ville uppleva olika saker för att ta reda på vad jag tyckte om och vad jag inte gjorde. Så småningom tänkte jag ut vad jag vill ha i en kille ... förutom nu visar det sig att jag inte är så säker på det alls.
Jag trodde att jag ville ha någon som utmanade min världsutsikt. Men vad jag verkligen vill ha är någon som delar liknande åsikter. Jag trodde att jag var intresserad av att bli utmanad av motsatta synpunkter, men jag tycker det är mer frustrerande än att uppfylla. Jag vill inte bli tillsagd, jag har fel hela tiden. Jag vill att vi ska dela en gemensam förståelse, särskilt om de stora grejerna. Att komma överens om den stora bilden gör det lättare för oss på lång sikt, men jag vill fortfarande att han ska ha några olika tankar och åsikter.
Jag trodde att jag ville ha någon som mig. Men jag tror att jag föredrar någon som har sina egna konstiga gärningar och vanor. Självklart behöver jag vara med någon vars personlighet kompletterar min, men lite spänning sporer saker framåt. Visst kan det vara frustrerande att datera en kille som är rörig eftersom jag är ett snyggt freak eller att vara med någon som är introvert när jag gillar en bra fest, men lite friktion kan vara bra, rätt?
Jag trodde att jag gillade någon som var mer lågmäld. Nu tror jag att jag föredrar någon som är mer utåtriktad. En tyst, mjukt kille var alltid den typ jag var lockad till tills jag insåg att jag hellre skulle få någon lite mer äventyrlig. Jag föredrar att vara ute och om och jag vill att någon ska dela med sig av dessa erfarenheter. Jag vill inte se livet förbi mig; Jag vill leva med en bra kille på min sida. Självklart vill jag inte ha någon som är för vild, heller ...
Jag brukade vara den mer dominerande. Nu uppskattar jag när en kille tar ställning och fattar beslut. Vad jag en gång var emot som kvinna, marknadsför jag nu som en älskare. Jag vill att min kille ska vara stark och bestämd men ändå omtänksam och ödmjuk. Jag vill att han ska ta ansvar och vara en man samtidigt som han är den bästa älskaren till mig. Jag har kommit till mina sinnen och inser att det är okej att vara undergiven ibland. Jag kommer inte vara hela tiden, men så behöver jag en kille som kan arbeta med mig för att hitta en balans. Det finns helt, rätt?
Jag brukade ha allt planerat ut. Nu gillar jag en liten överraskning. Min framtid var alltid klar med killen i mitt liv och nu föredrar jag spontan. Jag tycker det är spännande att inte veta vad som kommer hända vilket är mycket mer spännande än att veta allt. Jag vill inte ha ett förutsägbart liv, jag vill ständigt undra vad som kommer nästa. Det betyder inte att jag är villig att acceptera en kille som halv-asses allt och inte kan begå, jag vill bara inte låsa allt så solidt hela tiden.
Jag brukade hata att vara tvungen att göra saker. Nu lovar jag honom för att få mig att gå ut ur min komfortzon. Det finns så många saker jag aldrig skulle försöka om inte någon gjorde mig, och en kille som gör det för mig är en vinnare i min bok. Jag tyckte inte alltid det men nu tycker jag att det är det enda sättet jag verkligen tar risker. Självklart behöver han veta att när jag verkligen säger nej till något menar jag det, men en viss uppmuntran kommer att gå långt.
Jag brukade ha irrationell rädsla. Nu känner jag mig orolig. Jag var rädd för att bli lurad av någon jag träffade eftersom det var svårt att lita på dem. Jag hade ingen anledning att inte lita på dem, vilket gjorde situationen helt irrationell. Jag känner mig mer avslappnad än någonsin och jag var rädd att jag alltid skulle ha mitt vakt. Då igen, om jag börjar träffa en kille som visar sig vara skuggig, kan den här tendensen komma tillbaka igen ...
Jag brukade tro att du inte var det. Nu tänker jag att du bara kan vara. För alla tider sa jag att jag inte ville ha någon så här, insåg jag att jag bara låg för mig själv. Jag kunde se världen annorlunda och göra det svårare att bestämma vad jag egentligen vill ha. Nu är bilden inte så tydlig eftersom jag har visats på ett annat sätt. Men för att berätta sanningen är jag okej med det. Kanske visste jag faktiskt aldrig vad jag ville ha.
