Jag förverkligade varför jag fortfarande är singel Jag har varit vänsoning själv

Jag tog en bra titt på min datingshistoria och tänkte länge och svårt på varför jag alltid verkar hamna i vänzonen med de flesta killar. Jag började med att skylla på dem, men då insåg jag att problemet verkligen var mig.

Jag freak out när en kille visar romantiskt intresse för mig. När en kille kommer upp till mig och frågar mig, frysar jag mig snällt. Om jag vet att hans avsikt är att flörta eller få mitt nummer, gör det mig galen nervös och jag brukar vana till vänteläge. Jag känner mig tryggare när jag är i vänzonen, för då får jag ingen oönskade uppmärksamhet. Jag kan inte förklara varför jag känner mig så, det är bara hur jag naturligt reagerar.

Jag är rädd för avslag så jag ser till att det inte kan hända. Jag tror att jag antar från get-go att ingen kille skulle vara intresserad av mig ändå, så jag sätter på denna "bara vänners" front för att stoppa någon form av flört i spåren. När allt kommer omkring, om jag lägger mig ut och låt mina känslor bli involverade, skulle det allvarligt suga att bli avvisat om han inte kände detsamma.

Flört är bra, men jag stänger av den innan den går för långt. Jag är faktiskt inte så illa med grundnivåflörtning-jag tycker att det är ganska kul-men om det finns någonsin en chans att flirten skulle kunna bli till något mer, blir jag freaked out. Jag vill inte riskera att det blir något romantiskt, så jag hittar sätt att stänga ner det och hålla mig fast i vänzonen. Jag ringer dem "kille", undviker några frågor om dating, och bara koll runt. Det får mig att känna mig mer bekväm runt män, men det lämnar mig också ständigt singel.

Jag har så många hangups om sex. Av någon anledning känner flört fel mot mig och det kan bero på att jag är så blyg när det gäller att prata om allt som är sexuellt. Jag var uppvuxen för att se sex som en dålig sak, något som du bara gör privat och aldrig pratar om i dagens ljus. Det är så läskigt för mig att prata om mitt sexliv eller om krossar och saker som så. Det är bara så snällt värdigt för mig, vilket inte gör det väldigt lätt att skapa meningsfulla relationer.

Jag förstår inte traditionella kön roller i dating, tydligt. Jag kan inte acceptera att kvinnan ska följa och killen ska leda. Jag vill vara ansvarig och fatta besluten. Jag vill komma med idéerna och berätta för folk vad de ska göra. Gissa vad-killar hatar det när tjejer gör det och skriver ofta av dig som "bara en vän" om du korsar dessa gränser. Hoppsan?

Jag kommer ut som oskyldig och naiv. Jag är 28 och folk tror att jag är 19. Mitt ansikte läser bara som ung och oskyldig. Jag är också oskyldig också. Jag har denna "fe-liknande" energi till mig. Jag är oändligt nyfiken, jag ställer en massa frågor, och mitt sinne är väldigt snabb. Jag önskar att jag kunde vara mer av en "dålig tjej" men jag är en sådan kvadrat. Killar får meddelandet ganska snabbt att jag är för oskyldig att vara i ett förhållande. Antingen det, eller de antar att jag är naiv och slutar försöka dra nytta av mig.

Jag byter sina bollar för skojs skull, men det skrämmer dem bort. Jag tycker att jag är smart och rolig när jag gör skämt om killar, men de ser det som lite för mycket. Det är okej att killar gör roliga med killar, men när en tjej gör det, kommer den att vara bitchy eller meningsfull eller ens alldeles för dominerande. Jag har för många roliga skämt swirling runt i mitt huvud för att inte släppa ut dem åtminstone en gång i taget. Problemet är att killar blir skrämmade av hur snabbt jag är. De känner att de inte kan tävla så att de automatiskt ser mig som bara en vän, inte en tjej som de kan ha en verklig relation med.

Jag förväntar mig att vara "en av killarna" och ett potentiellt kärleksintresse. Jag har så mycket kul att plocka med mina killar vänner, men då vänder jag mig och klagar över att vara ensam hela tiden. Jag måste inse att jag inte kan ha båda. Visst finns det några killar där ute som lockas till flickor som är högljudda och roliga och tom-pojka, men de är få och långt ifrån varandra. Jag gör det här för mig själv och jag måste byta mina vägar annars kommer jag att vara singel för alltid.

Jag verkar helt som om jag inte är intresserad av att datera när jag verkligen är. En annan anledning som jag brukar falla i vänzonen är att jag agerar som att jag inte vill datera någon när jag verkligen gör det! Jag tror att jag är cool eller avslappnad, men det gör egentligen mina chanser att hitta kärlek. Jag vet inte vad jag tror jag ska åstadkomma genom att vara så här men det hindrar mig inte från att göra det.

Att vara "vänlig" är en djupt ingreppad del av min personlighet. Jag kan inte riktigt sluta vara vänlig. Jag antar att kompromissen här är att ge killen åtminstone lite utrymme för att skapa en slags romantisk rapport och att driva mig för att komma ur min komfortzon. Det är svårt att hålla min rädsla kring flört och relationer i kontroll, men jag vet att jag kommer över det en dag.