Jag har ett bra liv, men jag är rädd att jag aldrig blir riktigt glad utan kärlek

Hela mitt liv ville jag hitta "The One". Jag har aldrig en gång givit upp hopp, även om jag har kommit farligt nära vid mer än ett tillfälle. Fortfarande tror jag att den rätta killen för mig är där ute, jag måste bara hitta honom, för när jag har ett otroligt fullt liv utan kärlek, är jag rädd för att jag aldrig kommer bli riktigt glad utan det - här är varför:

Allting är bättre med äkta, bestående kärlek. Det spelar ingen roll vilken typ av liv du leder om du har sann kärlek. Du kan vara smuts fattig och lyckligare än någon som har miljoner dollar i banken på grund av den enda enkla saken. Jag är en av de människor som bara inte kommer att vara helt nöjda tills jag har det.

Mina prestationer i sig verkar bara vardagliga. Alla mina prestationer känns som saker jag har gjort inte för att jag vill bli framgångsrik, men för att det är livet och människor ska gå ut och få saker gjorda. Utan den kärleksfulla partnern i mitt hörn känner jag mig inte fulländad. Jag känner mig som att jag bara går igenom livets livets rörelser och vad som helst framgångar kommer mitt sätt är typ av tomt.

Ja, jag är självförsörjande och oberoende, men jag vill inte vara. Jag har byggt ett fantastiskt framgångsrikt, fullt liv och jag borde vara lycklig med allt jag har i stället för eländigt på grund av den enda jag inte gör. Saken är dock att jag är sjuk att göra saker bara för mig själv. Inte bara för att jag vill göra saker med någon annan vid min sida, jag vill kunna ge allt till någon annan, och det enda sättet jag kan göra är att hitta min person.

Det känns alltid som att något saknas. Mitt fulla liv känns bara tomt och det beror på att jag inte har kärlek. Jag tror att jag lägger för mycket tonvikt på att hitta "The One" eftersom jag redan har uppnått allt jag någonsin har ställt upp för att göra. Jag fortsätter att ha andra ambitioner, men utan kärlek känner jag mig inte som om jag har någon anledning att sätta mina synpunkter högre. Det är det "varför stör" mentalitet som håller mig olycklig och jag vet inte hur jag ska ändra den.

Jag fortsätter att växa ... ensam. Jag fortsätter att bli en bättre person men samtidigt som alla mina vänner parar och vinnar i livet i partnerskap, gör jag det ensam. Jag känner mig fullständigt öde i mitt liv och det har allt att göra med all den romantiska kärleken som händer runt mig, men inte för mig. Det är bara frustrerande.

Jag börjar tänka att jag aldrig kommer att vara lycklig, vilket är deprimerande AF. Jag har försökt att vara tacksam och berätta själv det kommer att hända när det händer, men min otålighet driver mig till depression. Denna sak borde inte ha så mycket kontroll över hur jag känner om mitt liv men det gör det och jag kan inte tycka att jag hjälper mig själv.

Jag vet att om jag fortsätter att lägga ut denna negativitet, kommer det aldrig att hända. Ju längre det tar för mig att hitta den stora kärleken, desto sämre blir jag när det äntligen kommer med. Ingen vill bli kär i någon som är bitter, kynisk och desperat, så jag skadar egentligen bara mig genom att vara så fixerad att hitta en kille. Jag är längre bort från lycka än någonsin tidigare.

Jag står i vägen för min egen lycka men jag vet inte hur jag ska flytta. Med mitt ständiga behov av kärlek kommer min ständiga oförmåga att vara lycklig oavsett vad andra stora saker händer med mig. Jag är envis när det gäller att tillåta mig att vara glad samtidigt som jag inte är kär. Jag väljer inte att vara lycklig eftersom jag vet vad jag verkligen vill ha och är fullt medveten om att jag inte har det ännu. Det är helt löjligt och typiskt patetiskt, jag vet.

Jag försöker förändra, men det är lättare sagt än gjort. Jag verkar glad 90% av tiden, och ibland kan jag till och med övertyga mig om att jag egentligen är - trots allt har jag så mycket att vara tacksam för. Men samtidigt är det som om jag är hardwired till obsess över vad jag inte har i stället för att uppskatta vad jag gör. Det har varit så långt ingrained i mig att det har blivit inneboende.

Kärlek är verkligen allt jag vill ha, för vad är livet utan det? Det är det enda jag inte har och det skulle göra mitt liv komplett. Jag har bokstavligen allt annat jag någonsin har velat ha velat ha. Jag är enkel i mina behov, men kärlek verkar svårare att hitta och behålla än någonting annat. Förhoppningsvis kommer jag en dag att lyckas, men jag vet att jag måste lära mig att vara okej utan det under tiden.