Jag har inte en mental bild av förhållandet jag vill och jag tror att det är ett problem

Vet du vad din idealiska pojkvän och det idealiska förhållandet skulle se ut? Tja, jag har ingen aning, och jag är rädd att jag aldrig kommer att göra det. Samtidigt verkar alla andra runt mig som om allt har fungerat. Hur ska jag någonsin hitta kärlek om jag inte vet vad jag letar efter?

Alla mina BFFs vet exakt hur deras drömkille och deras drömförhållande ser ut. Jag menar, det är som om de har allt planerat ner till färgen på barnets rum. Och det är mina enda vänner! Det har alltid varit konstigt att jag har hela ditt liv planerat för dig innan du ens träffat din pojkvän, men att ha mål i åtanke hjälper definitivt. Jag har karriärmål, så varför kan jag inte slå mig på relationsmål?

Jag har aldrig velat slå mig ner och ha barn. När jag hör mina vänner pratar om sina ideala relationer, kan jag bara inte bli upphetsad. Jag menar, jag är glad för dem att de vet exakt vad de vill ha, men relationen i sig appellerar inte till mig. Om det gjorde, skulle mitt liv vara mycket enklare, jag är säker. Har jag bara inte kommit överens om vilken typ av relation som egentligen skulle vädja till mig eller är jag inte redo än för den typen av relation som jag så småningom vill ha?

När jag blir frågad om det fryser jag bara. Jag kämpade efter en uppbrytning och personen jag pratade med frågade mig vad mina relationsmål var och om killen jag bara delade upp kunde passa in i dem. Jag tänkte bokstavligen tomt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle berätta för henne. Vilket fick mig att inse att jag hade ingen aning om jag verkligen skulle vara glad eller ledsen att förlora denna ex.

Förutom de uppenbara jag vet inte ens vilka egenskaper jag letar efter i en kille. Om du frågar mig vad min perfekta kille skulle vara, kommer jag bara att rulla bort ett gäng adjektiv-smart, rolig, omtänksam, etc. Men om jag försöker föreställa mig den verkliga känslan av killen? Nada.

Jag fortsätter att döma de felaktiga personerna för att jag inte vet vad den rätta är. Jag tror att om du har mål i åtanke väljer du dina pojkvänner baserat på mer än bara förälskelse och fysisk attraktion. Men i mitt fall verkar jag bara gå igenom killar som är blatant fel för mig, utan att någonsin klara av att sätta fingret på vad som är rätt. Det verkar vara en oändlig process för eliminering. Jag är orolig att om jag inte får min handling tillsammans, kommer denna process aldrig att sluta. Det finns gott om fisk i havet, och de flesta av dem är inte rätt fisk för mig!

Måste jag gå igenom dussintals fruktansvärda relationer före en bra? Jag börjar tänka att jag fortfarande är i min kärlekslivs inlärningsfas, där jag lär mig om olika möjligheter, olika män och vad som fungerar och inte fungerar för mig. Jag har inte nödvändigtvis ett problem med det, förutom att veta att resten av mina vänner redan har definierat sina mål ganska tydligt och längre fram i deras sökning. Jag känner nästan som att jag på något sätt är mindre utvecklats.

Jag saknar fantasi? Ska jag kunna föreställa mig min uppfattning om ett perfekt förhållande utan att behöva fysiskt gå igenom alla de felaktiga? De flesta av mina vänner verkar kunna, men jag undrar om det beror på att de vill ha den klassiska relativmodellen som ställs ut framför dem från 0 år. Kanske kan de flesta inte föreställa sig ett förhållande från början om de inte antingen faller i en undermedvetet eller se ett exempel.

Är det nere att ha föräldrar som är lyckligt gift? Mina vänner som har mycket tydliga relationsmål kommer oftast från mycket lyckliga familjer. Deras föräldrar är fortfarande tillsammans, deras familjer kommer bara bra och allt verkar som det perfekta exemplet på ett bra liv. Min barndom såg väldigt annorlunda ut, så jag undrar om det betyder att jag saknar någon relativmodell.

Ska jag modellera mina egna relationer på andra människors? Det finns så många olika typer av perfekta relationer, kanske behöver jag bara bekanta mig med några fler. Eller kanske vad jag behöver göra är att bara prata med mina vänner med tydliga relationsmål och se om jag kan hitta mig själv i något sådant trots allt?

Vill jag även ha ett traditionellt förhållande? Ibland tycker jag att jag inte vet vad mitt idealiska förhållande kommer att se ut är att jag inte ens vill ha en. Jag har varit singel så länge, jag har glömt hur det är att ha en pojkvän.

Är jag så glad att jag är singel att jag inte kan föreställa mig livet med någon annan som är bättre? Sanningen är, jag är helt glad hur jag är nu. Kanske det är därför det tar så mycket mentala ansträngningar att föreställa sig en tid och plats där jag skulle dela mitt liv med någon dygnet runt och det skulle vara lika bra som det är just nu. Kan mina vänners besatthet med relationsmål betyda att de helt enkelt är missnöjda med sina liv som de är? Dömmer de bara sina liv utifrån ett visst standard samhälle tvingar oss? Jag har ingen aning. Men för nu kan jag inte ens se bortom min nuvarande plats i mina.