Jag har alltid önskat barn, men tanken att ha en är skrämmande

Jag är i mitt tidiga 30-tal, och jag har känt hela mitt liv som jag vill vara en mamma en dag. Barnfebern blev mycket mer verklig ungefär fem år sedan, och nu har jag äntligen träffat någon jag kunde se mig själv ta de nästa stegen med. Så underbart som det är, att tanken på att ha ett barn skrämmer helvetet ur mig av så många skäl.

Jag är rädd för hur det kommer att påverka min karriär. Corporate America är inte alltid vänlig att jobba med mammor, men jag har ingen önskan att ge upp min professionella förmåga och bli en högskoleutbildad hemmafru heller. Jag vet att det kommer att bli svårt att gå till jobbet och vara produktiv när jag är gravid och har hemsk morgonsjuka, och återvända till jobbet bara några veckor efter att ha födt kommer också att vara en utmaning. Jag vet att starka kvinnor gör det hela tiden, och jag ska räkna ut det, men det låter verkligen överväldigande för någon som aldrig har upplevt det.

Jag är ganska säker på att jag kommer att hata graviditet. Jag älskar att leva livet till fullo, och att vara gravid kommer att eliminera en solid majoritet av mina hobbies omedelbart. Alkohol och sushi är ett par av mina favorit saker i världen, och tanken på att ge dem upp för en bättre del av ett år suger bara. Jag är inte heller en försiktighetsfläkt; Jag föredrar att kasta den till vinden. I grund och botten finns det inte mycket chans att jag ska njuta av en livsstil som förväntar mig att sätta mig i hypotetisk bubblaomslag och sluta leva livet. Det kommer att bli ett stort offer, men förhoppningsvis kommer det att vara värt det (precis som alla mina mamma vänner har sagt mig att det kommer att bli).

Jag oroar mig för hur det påverkar mitt förhållande. Mitt förhållande är bra, och jag ser det gå avstånd, men det är lätt att vara lycklig i ett förhållande när ditt enda ansvar är mot varandra och dina egna enskilda angelägenheter. Att lägga ett barn i mixen betyder att vi båda är ansvariga för att ta hand om vår son eller dotter också. Det medförda ansvaret kommer att betona oss båda, och jag hoppas att den extra stressen inte orsakar avvikelse i vårt förhållande.

Barnen är verkligen freaking dyrt. Ibland går jag ner till barnvagnen vid mataffären för att bara påminna mig om vikten av att ta min födelsekontroll. Allt som rör barn är super dyrt, och jag är bara inte ekonomiskt redo för det ändå, men åtminstone har jag en uppfattning om hur jag måste budgetera i framtiden när det är dags.

Jag har inget filter, och det kan utgöra ett problem. Några av mina favoritord har bara 4 bokstäver, och jag släpper dem slumpmässigt hela varje dag utan att ens försöka. När jag är runt barn försöker jag inte att svära men det är verkligen svårt för mig. Barn hämtar på allt och folk kommer att tro att jag är en hemsk mamma om mitt barn slår en F-bomb i skolan, så jag måste hitta en väg att censurera mig själv utan att känna att jag är i verbalt fängelse för resten av mitt liv.

Jag älskar att sova, och jag är rädd att jag inte kommer att kunna överleva utan det. Jag har fått höra att jag i grund och botten aldrig sover igen efter att jag har ett barn, och jag är inte säker på hur jag eventuellt skulle kunna överleva det. Jag fungerar bäst på minst 7-8 timmars sömn, och jag vill verkligen inte börja halv-assessera de saker som är viktigast för mig i livet, precis som min karriär, för jag är för trött för att fokusera.

Jag undrar om jag någonsin känner mig sexig igen efter att jag har ett barn. Min kropp är långt ifrån perfekt, men jag har lyckats acceptera mina brister och känner mig sexig trots dem. Kommer jag att kunna dra ut det igen efter att jag har gått i vikt, fött och jag är kvar med telltale stretch marks och saggy boobs? Jag vet ärligt inte om att älska min nya kropp kommer lätt eller om det bara blir ett nyare, mer utmanande inbördeskrig för mig.

Mitt liv kommer att förändras helt och hållet i ett ögonblick, och det kommer inte att gå tillbaka. Det ögonblicket kommer att vara när jag upptäcker att jag är gravid; mitt liv kommer aldrig att vara detsamma efter det. Jag har tänkt på det mycket (nämligen varje gång jag förväntar min tid), och rädslan har byggt upp genom åren. Det blir absolut det skarpaste ögonblicket i mitt liv, och jag är inte säker på hur jag ska hantera det när tiden kommer. Så rädd som jag är, vet jag att de bästa sakerna i livet kommer med utmaningar, så jag förbereder mig själv för att hantera allt som framtiden håller på: det goda och det dåliga.